Stora Liaine

Nu var det evigheter sedan jag uppdaterade bloggen och det är väl ingen som tittar in här längre. Men jag vill ändå ge en liten update, ifall att någon kikar in! jag kommer antagligen inte skriva mer, gör jag det blir det kanske ytterst sporadiskt. I alla fall som det känns just nu!

Snart slutar jag dagvården och jag har kommit otroligt långt! Jag har gått igenom ett par riktiga helveten, men det har sakta gått framåt. Sakta har också en känsla av lugn infunnit sig… Och en trevande, försiktig känsla av glädje och hopp. Jag ska döda det där jävla monstret, så är det bara! och jag känner mig stark nog att klara det. Jag är starkare än monstret.. Han har krympt och blivit till en sur liten skruttgubbe. Fortfarande är han en elak jävel, men han kan faktiskt inte göra mig något om jag inte låter honom göra det, och jag gör mitt bästa för att trampa ner honom i smutsen där han hör hemma.

Jag har fortfarande problem med självkänslan och med maten. Det är en enorm anstränging att lyckas laga mat och äta den, men jag klarar det oftare och oftare Kroppen är jag absolut inte nöjd med. Alla år av drastiska viktförändringar har tagit ut sin rätt. Dessutom har jag typ legat på en soffa i tre månader så jag är sjukt otränad… Men! det är inte det viktiga! Livet väntar på mig och jag ska ta det med storm. En långsam och försiktig storm dock, för att inte rasa ner i mörkret

En annan sak har börjat hända på sistone. Jag känner att jag är redo att börja ta hand om mig själv lite. Det låter kanske som självklarheter, men jag är så van vid att inte lyssna till vad jag behöver. Jag är så van att misshandla mig själv och neka mig att ha det bra. Men nu känner jag att jag vill hela mig själv. Idag ska jag gå ut och lägga mig i solen med en bra bok. Om jag vågar tar jag av mig till bikini och får lite färg. Jag förtjänar att ha det bra och jag ska försöka göra det jag kan för att jag ska må så bra som möjligt.

Nu är det dags att fixa lite lunch, det blir en prövning, men den ska jag klara.

Livet väntar på mig… Och jag kan se att det är vackert!!!!!

Igår sa både vågen, spegeln och kläderna samma sak; jag är TJOCK. Byxorna passar knappt och fett väller över på sidorna… Vågen skriker att jag har gått över gränsen för länge sedan. Jag vill inte tro på vad den säger, men jag vet att det är sant.

Det är så jävla svårt att fortsätta när jag bara blir tjockare och tjockare. Det måste ju betyda att jag äter för mycket. Kanske äter jag lagom på DV men för mycket hemma? Blir det för mycket yoghurt i mina tallrikar? tar jag för mycket flingor…? <3 säger att jag inte behöver oroa mig över huruvida det blir för mycket yoghurt eller inte… Men det behöver jag ju visst! Det är ju min kropp som sväller… Och jag står inte ut med dallret. det dallrar när jag går. Inga kläder passar.

Idag har varit en jobbig dag. A frågade vad det var/hur det var, men jag kunde inte få fram något vettigt. För vad ska man säga när allt känns meningslöst? Vad ska jag säga när jag vill skrika och gråta och lägga mig ner och dö för att jag sitter fast i en äcklig och dallrande fettklump till kropp? Hur är det? Jo det är åt helvete! Men inte kunde jag säga det till varken A eller G. Jag vill inte ta er tid. Jag vill inte gnälla. jag vill vara positiv. Glad. Frisk. Jag vill vara så jävla mycket bättre och duktigare än jag är.

Idag har jag inte klarat mer än att äta mina måltider. jag har inte orkat prata om några känslor eller tankar. Det enda jag lyckades göra var att övertala mig själv att jag faktiskt vill vara på behandlingen. Jag vill bli frisk. Alternativet är inte ens ett alternativ… Och hemma åkte 10 glassar tur och retur i magen. Sedan även kvällsmålet.

Det gör så ont.

Är det här mitt liv? Har allt det här hänt i mitt liv? har det hänt mig? Det måste vara något fel här… För jag har lyckats förneka så mycket så länge. och FAN. Jag vill inte.. Jag vill inte att det ska vara jag. Jag vill inte behöva ta itu med saker som jag inte ens går med på.

Varför är det så svårt för mig? Varför är det mycket svårare för mig än för andra att bli frisk? Eller är det bara som jag inbillar mig? Det kanske bara är så här jävligt det är att bli frisk…? Jag är inne på min tionde vecka i behandlingen och det är fortfarande svårt. Fortfarande jobbigt. Fortfarande inte självklart att äta alla måltider som jag ska. Ska det vara så?

Ska det verkligen behöva vara ett ständigt krig inuti? Ska det alltid kännas som att jag gör fel hur jag än gör?

Jag vill ju bli frisk! Jag vill ju så himla gärna bli frisk… Och jag skulle hemskt gärna vilja att den viljan automatiskt gjorde mig FRISK. Men det verkar inte fungera… Det är så tungt, så tungt. jag tvingar i mig maten och känner hur kroppen sväller.

Elaka tankar snurrar runt och sticker hål i motivationen. Jag är värdelös. Varken frisk eller smal. Tjock och sjuk. Hur kunde jag låta mig själv bli tjock, när jag ÄNTLIGEN hade hittat disciplinen som krävs för att bli smal??? Jag kunde ha blivit smal. Det som jag har strävat efter och aldrig nått. Det som jag har önskat så innerligt, men aldrig lyckats uppnå. Det har jag kastat bort nu. Jag måste ju vara helt jävla dum i huvudet!

Kroppskännedomen var hemsk. Jag klarar inte av det. jag kan tvinga kroppen att göra rörelserna, men själv är jag någon annanstans. Kanske svävandes i taket, men absolut inte i den där kroppen. Jag orkar inte känna. Jag kan inte känna. Allt känns overkligt, eftersom kroppen och jag liksom inte sitter ihop… Kroppen gör övningar, kroppen äter, kroppen försöker slappna av. Men jag… jag försöker försvinna.

Fy. Ja det här blev ju lite deprimerande… Hur som helst. Jag ska kanske få vara med i en mindre grupp “för de flickor som har stora problem med kroppskännedom”. Främst tänkte sjukgymnasten på mig. Jag är tydligen lite sär. S U C K.

Jag hoppas att jag kan bli frisk. Jag hoppas att jag kan landa i min kropp.

Igår blev det väldigt jobbigt med lunchen. Jag ville hoppa över den och kunde inte komma på någon anledning att inte göra det. Att det blev så svårt berodde nog på att jag efter frukosten gjorde monstret till viljes genom att göra några situps. Tillslut åt jag iaf lunch, även fast det blev lite senare än planerat.

När kvällsmålet intogs fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur jäkla sjuk jag har varit och är. För några månader sedan åt jag knappt någonting och åt jag något var det kanske lite kokta grönsaker, som kräktes upp… Det är ju sjukt sjukt! Jag insåg att det var FARLIGT. Att det är farligt!!! Livsfarligt… Om jag inte hade fått hjälp hade det med all sannolikhet slutat i anorexi för min del. Och hade jag inte fått hjälp då, hade jag dött.

Mitt monster… Han är inte den dr vännen som är hård, men rättvis. Han är inte en klippa som alltid finns till för att trösta mig och hålla mig hårt i handen… Ätstörningshelvetet vill döda mig. Monstrets mål är att svälta ner mig till ett skelett och slutligen att jag ska dö.

Det här är antagligen väldigt tydligt för icke-ätstörda människor, men för mig var det i sanning en uppenbarelse och en insikt som slog hårt i magen. Och det gör ont! Jag känner mig lurad och sviken av min “vän” ätstörningsmonstret… Men jag är SÅ enormt glad att jag har insett det här! Monstret ska dö! Monstret är min största fiende och får aldrig någonsin bli min vän igen!

Glad påsk på er alla! Nu ska jag ut i det underbara vädret!

Det är underligt hur snabbt det kan vända.. Idag känner jag mig ganska glad och positiv. Livet kanske inte suger trots allt. Har haft en bra dag på DV, med pyssel och prat med de fina tjejerna där. Jag lyckades tillverka ett armband och ett halsband! Är så glad att kreativiteten börjar smyga sig tillbaka till mig

Igår var det avslut för en av tjejerna. Det är jättetråkigt att hon slutade, men samtidigt är det ju bra! Man kan ju inte valsa runt där hur länge som helst. Utanför väntar ett liv, ett bättre liv. Och det tror jag verkligen att hon kommer upptäcka Fick ett jättefint kort av henne och blev helt rörd. Hon är väldigt omtänksam och fin.

Hade även ett bra samtal med min behandlare idag där mål och delmål bestämdes. Jag ska börja utmana mig *suck* Men det är ju positivt. Jag måste ju göra det för att komma framåt! Så två gånger i veckan är det smörgåsar istället för yoghurt/fil till mellis. Sen måste jag ta mjölk i kaffet också, eftersom anledningen att jag dricker svart råkade slinka ur mig…

Jag går framåt och bakåt och åt sidan. Men målet är klart och där passar inga synliga revben eller vassa höftben in…

GLAD PÅSK!!!

Jag försov mig idag och vaknade inte förrän vid 9:30, då en personal från DV ringde och undrade vart jag var. Oups… Somnade vid 5 på morgonen efter att ha ätits upp av ätstörningsdemoner hela natten.

Väl på dagvården kändes inget direkt bättre. Hopplöshet och en enorm psykisk trötthet fyllde mig. På skapandet fick jag stark ångest och fick gå iväg och prata med en behandlingsassistent. Sedan kändes det bättre, men jag behövde inte delta i uppgiften. Istället fick jag lägga pärlplatta, det enda prestationslösa jag kunde komma på.

Har även haft samtal med överläkaren och fått sjukskrivningen förlängd, samt recept på ångestdämpande. Det kan tydligen vara svårare att bli frisk om man vägrar att ta ångestdämpande, av någon anledning. Ja ja, jag ska bara ta dem när det verkligen behövs.

jag fick en extratid med min behandlare den här veckan, och ska träffa henne imorgon. Jag känner mig lite orolig. Hoppas att hon inte ska skälla på mig… Jag gör mitt bästa, men kan bara inte göra något åt alla jobbiga känslor…

Ikväll har jag ätit godis och glass och spytt. På ett sätt känns allt bättre, men samtidigt känns det värre. Jag har gått halva behandlingstiden och jag känner mig inte ett dugg frisk!!! Tänk om jag är sämre än alla andra. Så jäkla dålig som inte gör fler framsteg… Tänk om jag blir utkastad från behandlingen… Det vore katastrof. Jag måste bli frisk, det känns som att hela mitt liv hänger på det (ja, jag är kanske lite väl dramatisk, men det är så det känns).

Jag hoppas att jag kan få lite förnyad kraft imorgon. För jag VILL. Jag vill bli frisk. VILL VILL VILL.

Det har gått så bra sedan jag beslutade mig för att sluta fuska och träna…

Men idag känns det bara så jobbigt. Jag står inte ut med den fläskiga magen. USCH. Jag vill bli smaaaaal! SMAL. Det lockar så.. Och varför tror jag att jag skulle bli lyckligare om jag gick ner i vikt? Jag kommer må bättre om jag fortsätter med behandlingen och blir fri från min ätstörning! DÅ kommer jag att kunna leva ett fullvärdigt liv. För ett liv styrt av ätstörningsmonster kommer jag inte att orka leva.

Jag vet att jag inte kan bli lycklig utan att bli ätstörningsfri. Och samtidigt är det någon idiot som skriker inuti mig att jag MÅSTE BLI SMAL FÖR ATT BLI LYCKLIG.   Längtan är så stark. Längtan efter att återigen se vågen visa mindre siffror. Längtan efter den underbara känslan som infinner sig när kroppen är för liten för kläderna. När kläderna blir större och större. Jag längtar efter att känna mina revben. Jag längtar efter vassa höftben och en mage som buktar inåt istället för utåt………

Det är så sjukt. Så sjuk så sjukt. Jag vet det.

Hur sjutton ska jag lyckas överrösta allt det sjuka med mitt förnuft?

Idag har varit en extremt jobbig dag. Jag var ÄRLIG för min behandlare och berättade om min tvångsmässiga träning. Hon tyckte att jag skulle åka hem och inte komma tillbaka förrän på tisdag nästa vecka. Detta för att jag skulle fundera över om jag var redo för behandlingen och betsämma mig på nytt… Jag orkar inte berätta så mycket mer än att jag grät och grät och grät.

Tillslut lyckades jag få ur mig några ord och vi kom fram till ett par bra saker tillsammans. Jag behövde inte åka hem, utan bestämde mig där och då. Nu gäller det. Nu ska jag ge mig in helhjärtat i behandlingen. Ingen träning, inget fusk…

Trots att jag blev så himla ledsen var det precis det här jag behövde. Jag insåg att jag verkligen vill vara på dagvården. Och jag vill verkligen bli frisk från min ätstörning.

Nu är jag livrädd för vad som kommer hända känslomässigt. Det känns som jag inte har något att hålla fast i när jag faller… Kroppsligen oroar jag mig ockå för hur hemskt det kommer bli. Fetma och förslappning… MEN blir jag fet och slapp så får det vara värt det! Jag vill bli FRISK!!!!

Idag valde jag den kaloririkaste yoghurten till mellanmålet, – för att den är godast! Efteråt skämdes jag lite över det… Men jag försöker ändå se det som ett framsteg!

I övrigt har jag följt ätstörningen lite för mycket idag. Monstret säger: det är inte så farligt, du gör det inte pga ätstörningen, men du måste smyga med det, för de andra skulle inte förstå… Tyvärr är jag alltför lättlurad för mitt eget bästa.

Det var jobbigt att åka till DV igår. Viljan att stanna hemma och svälta och träna var så stark. Första delen på dagen var riktigt jobbig. Ångest och tankar om hur dålig jag är snurrade runt i huvudet. Senare delen på dagen visade sig dock bli riktigt bra! Jag hade trevligt (!). Middagen gick som en dans och det beror främst på de fina tjejerna som också går här på DV. Jag hittade också ett kort i mitt fack från en tjej som slutade igår. Jag blev verkligen rörd. Vilken oerhört fin själ!

Efter DV åkte jag till <3. Vi spelade kort och jag blev krossad i vändtian *grrr*. När det var dags för kvällsmål gick det inte så bra. Jag kunde inte äta särskillt mycket, några skedar yoghurt och en tugga av mackan. Monstret skrek elaka saker i mitt huvud. Jämförde mig med <3 som inte hade ätit middag. Då behövde ju inte jag äta kvällsmål! Jag som ätit frukost, lunch, glass, mellanmål och middag. För att inte tala om glass- och kakorgien kvällen innan. jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra människor äter. Stackars <3 tycker att jag är ganska jobbig som ska lägga mig i, och vem är jag att göra det?, jag äter ju själv inte direkt exemplariskt… Jag har i alla fall lovat att skärpa mig. Det är bland det värsta jag vet när människor inte äter “tillräckligt” eller när de bantar. Det gör mig nästan panikslagen.

Jahapp. Idag är det alltså fredag. jag känner mig hemskt obekväm i min (feta, valkiga) kropp och monstret har redan gjort upp sina onda planer inför helgen. Jag vill inte! Det känns som att jag går tillbaka flera steg. Jag som hade bestämt mig! Jag som gjorde framsteg… Nu känns det så himla svårt igen. Och igår när jag faktiskt kände mig glad, tänkte jag att det är hit jag vill.. Jag vill vara glad! jag vill skåda bortom min kropp. För att komma dit måste jag släppa ätstörningen. GAAAAH!!!! Jag blir så stressad! jag måste bli frisk!